Organisera mera
Publicerat den
Jag lever!
Tänkte bara smyga in och skriva det (mår inte allt för bra just nu, så det blir mest serietittande och väldigt lite redigerande av de bilder jag MÅSTE ta tag i..) och bjuda på en bild i min nyorganiserade (organiserade skiten ur den) byrå. Skicka mig inte till psyket tack. Jag förstår att det är lockande, men jag lovar, SÅ mycket lättare att få en överblick av vad som finns plus att det tar mindre plats. Mycket mindre. Innehållet från en och en halv låda klämdes in i en. Fantastiskt! Prova!
Ps. oredan alla böcker skapar är tillfällig (duh) då jag har ett litet hyllrelaterat problem.
Shoppinggalen
Publicerat den
Det känns som att det enda jag gör nu är att spendera pengar! Förvisso på roliga saker, men ändå.
Jag har fått köpt lite mer fotoutrustning, som ni kommer få se när allt anlänt. Himla kul att kunna utöka fotoväskan.
Sen är det lite annat, som ni också kommer att få se. ^^
För övrigt har jag sådan ångest. J har ju köpt en ny fin kamera och jag vill bara kasta min skrotiga åt helvete.
Det blir så uppenbart hur mycket bättre hans är och vad min saknar. Jag är sjukt, sjukt glad för hans skull, så tro inget annat. Men med bröllopet om mindre än en vecka blir inte paniken lättare.
Alla mina bilder känns som om de är totalt färglösa med en grå dimma över sig. Dåligt fokus. Tråkiga vinklar. Och hur fan skall jag hinna fokusera på ögonen på två personer utan att de skall stå blickstilla i fem minuter?!
Jag dör, jag dör, jag dör. Jag vill ju göra ett bra jobb och dessutom känna mig nöjd själv. Det gör ju så himla mycket att man kan känna att fan, detta blev ju riktigt bra!
Men just nu vill jag bara gräva ner mig..
Vi var på kalas för mig hos syrran förut, och jag ville bara gråta då jag såg att J's porträttbilder blev superduperbra och med en sån fin skärpa, medan mina blev ja, gråa och fula.
Haha, jag låter som världens mest missunsamma, avundsjuka barnunge.
Men längtan efter en bättre kamera blir bara starkare och det rycker verkligen i armen, som att den gör sig redo för att kasta bort den jag har åt fanders.
Okej, väl i datorn ser de ju lite bättre ut, som tur är..
Nya inköp
Publicerat den
Nej, nu har det blivit för mycket pajbilder.
Så ni kan istället få se vad jag nyss införskaffat mig.
En reflexskärm guld/silver 80cm och ett batteri (ej original) då mitt gamla är så opålitligt.
Så, varför har jag då köpt detta nu? Ja såklart vill jag ju ha grejerna och behöver dom. Men jag kände att det krisade lite. Varför? Jo, för att syrran ringde mig och sa att hennes vän skall gifta sig och undrade ifall jag ville fota. De hade inte råd med ett proffs så de chansade och frågade mig. Jag får ingen jättesumma, vilket jag är glad för. Det hade inte känts rätt att ta en massa pengar när jag aldrig förr fotat ett bröllop, knappt ens porträtt överhuvudtaget (och aldrig något betalt jobb, allt jag fotat har tidigare varit för min egen skull). Men jag vill ju inte jobba helt gratis heller, då det ändå är ganska mycket energi och arbete som läggs ned på det.
Så för pengarna jag skall få köpte jag då detta. Bland annat. Jag har aldrig använt en reflexskärm och är inte säkert att jag gör det heller. Inte om det kommer få mig att bli ännu mer osäker och stressad. Men känner jag mig avslappnad och vi har tid, så kanske. Jag vill ju få så bra bilder som möjligt givetvis. Och mitt originalbatteri har ju hängt med sedan jag köpte kameran och är inte att lita på. Det står att det är fullt men laddas ändå ur jättesnabbt. Här tas inga risker!
Jag har även beställt två filter. Blått, halvtonat. Ett var till de objektiv jag använder mest. Dessa är inte heller säkert att jag använder, vi får se. Men jag vill ha valmöjligheten.
Till veckan skall jag kanske få träna att fota en bekant, som har modellat en del. Det känns skönt att veta att hon har erfarenhet och på så sätt kan känna sig trygg framför kameran, då jag själv är ett nervvrak som tvivlar på min förmåga till dess yttersta gräns. Inte är jag social heller och har utvecklat någon slags fobi för människor. Jag känner att jag har alla förutsättningar på min sida...
Okej, det blir i alla fall bra träning. Jag har sagt till syrran att jag hoppas att de förstår att jag är som jag är och att det inte alls är säkert att det blir några toppenbilder. Jag skall dessutom fota i kyrkan också, vilket gör mig ännu nervigare. Dåligt ljus, mycket folk, jag måste "ta plats", min kamera kommer låta hela tiden = folk stör sig osv.
Djupa andetag.
Men vi skall "bara" fota lite innan, på bara dom. Sen i kyrkan och sen lite när de går/gått ut. Inte vid middagen eller så. Det känns bra.
Men jag nojar ihjäl mig. Tänk om det blir pannkaka av allt? Det går ju inte att göra om ett bröllop.
Tänk om bilderna blir suddiga och suger som förstoringar? Jag vet inte alls hur man sparar på bästa sätt på datorn efter redigering för att bibehålla bäst resultat.
HJÄLP!
Tänk om det regnar?
Tänk om jag bara hinner ta en bild i kyrkan, och den blir på deras ryggar med en pelare som täcker halva bilden??
Nej, här får förberedas rejält mentalt. Jag skall åka ut och kika på platsen och kyrkan, så jag kan planera lite.
Jag är superspänd och tycker det skall bli sjukt kul, även om nerverna tar över. Det är ju en fantastisk ära att få detta uppdraget. Men desto mer vill jag ju att de skall bli nöjda..
Den där reflexskärmen är en historia i sig. När jag vecklade ut den gav den mig en käftsmäll. Jag som trodde detta skulle bli början på en fin vänskapsrelation.
Jag hade ingen aning om hur de var utformade. Bara sett dom på bild, så det var ju en smärre chock när den PANG vecklades ut.
Sen var det ju projektet att få ihop den. Det tog mig ett par dagar och fan vet om jag kommer lyckas igen..
Man kan känna sig kränkt för mindre
Publicerat den
Detta handlar inte om att det skulle vara så synd om oss vegetarianer/veganer eller att alla karnivorer är hänslyslösa, häcklande as. Snarare vill jag påvisa den nonchalans och okunnighet som råder bland vissa köttätare (inte alla). I alla fall när det kommer till viljan (eller snarare oviljan) att förstå att inte alla vill förtära kött.
Att vara en radikal "växtätare" som försöker påtvinga sina synpukter och omvända alla i sin närhet, är minst lika respektlöst i mina ögon. Vi är födda med egna viljor, även om vägen mot vuxenlivet kan ha satt vissa spår. Alla har vi rätt till våra egna åsikter och val. Jag anser snarare att sansade diskussioner (som inte är påtvingade) med väl valda argument är ett smartare och bättre sätt. Du kan inte (och borde inte) omvända alla, utan snarare dela dina erfarenheter och låta den andre gå efter det. Göra sina egna val. Det gäller väl det mesta, men i synnerhet köttätarfrågan.
Min pojkvän äter kött, det är hans val. Han har många gånger ätit av mina vegetariska maträtter (och åt för den delen vegetariskt av och till innan vi blev tillsammans) och gillar dom. Visst har jag vissa gånger pratat djurrätt (som jag själv tyvärr inte är så insatt i, än) och känt mig dum efteråt, eftersom det känns som om jag klankat ned på hans val. Så är det inte. Jag äter det jag vill, han det han vill. Men hemma hos mig har han en egen stekpanna till sitt kött.
Jag kan förstå hur köttätare ryggar tillbaka om de blir påhoppade för sitt val. För egen del är jag skitless på att behöva försvara mitt val att avstå från kött. Så det borde ju gå åt bägge hållen.
Jag är även trött på att alltid påpeka att kyckling (och andra fåglar), fisk och skaldjur också är kött. Detta är ju inget jag egentligen behöver påpeka, annat än för min egen sinnesfrid. Men jag upplyser gärna folk om det och påminner dom. Svarar snällt "nej, det är också kött", på frågan: "Men äter du fisk och fågel då?".
Nog om det. Jag ville mest berätta om en grej som hände för några veckor sedan, då när vi var på IKEA.
En händelse som fick mig att känna mig ganska kränkt och illa behandlad.
Vi hade varit borta hela dagen. Jag hade inte fått i mig något att äta. På vägen dit stannade vi på en bensinmack och jag tänkte köpa någon vegetarisk varm macka. De var slut och det enda vegetariska alternativet de hade. Såklart blev jag skitsur (vilket jag inte visade personalen), det finns aldrig något för mig att äta när vi är borta och jag är så himla less på det. Hungrig var jag också och vi hade en lång dag framför oss. Jag fick nöja mig med en cola.
När vi sedan då var på väg hemåt så skulle vi svänga in på det närmaste köpcentrat, hemifrån räknat. Jag skulle inhandla några kuddar och passa på att köpa med mig en sub från Subway, för de är så fantastiskt goda. Och vi är ju nästan aldrig där så jag får passa på.
När jag och J kommer dit påpekar J att killen inte byter handskar. Jag var redan irriterad (och hungrig) så jag snäste åt honom att de visst byter handskar mellan varje kund, det har de gjort alla andra gånger.
Så kommer jag närmre och ser att jo, han har ju rätt. Istället för att som vanligt ha en person som gör mackan, sen packar in den och ger till en annan som tar betalt (om jag minns rätt), sen byta handskar för att gå till nästa kund, så hade de en kille som gjorde mackan och gav till en tjej som packade och tog betalt, för att sedan börja om hos nästa kund med samma handskar.
Så killen har ju rotat bland allt kött (varför ligger ens osten bland köttet?) när han sen skall göra min macka. Han sträcker sig efter ett bröd och jag får panik. Frågar snällt "eh, har du bytt handskar? Jag är nämligen vegetarian". Jag vet inte ens om han hörde det där sista. Han säger i alla fall något, kommer inte ihåg vad, och går och byter handskar. Sen påpekar han något om att nu är han ren. Jaha? Jag ifrågasatte inte att han var smutsig utan att han hade köttrester på händerna. Det är skillnad. Han gjorde min macka och när han är vid kassan skall tjejen där ta och packa in mackan, men han hejdar henne och säger något i stil med "nej, du är smutsig" och sen hånler han. Allt gick så fort att jag knappt hann reagera. Nu i efterhand skulle jag allt vilja säga honom ett och annat.
Det är ett typiskt tecken på nonchalans och okunnighet, som jag skrev tidigare. Eller okunnighet vet jag inte, de har ju vegetariska alternativ så de måste väl veta att man inte blandar kött med det andra? Jag tror helt enkelt att han inte brydde sig, tyckte väl inte att det gjorde något eller att det inte var viktigt. Kanske har de blivit tillsagda att vara mer effektiva och tidssparande. Det är dock ingen ursäkt till att behandla sina kunder så. Blir han irriterad får han väl avreagera sig sen efter jobbet eller på rasten.
Men jag sa aldrig att han skulle vara smutsig. Kanske mitt tonfall fick det att låta så, vad vet jag. Men jag tyckte det framkom att jag inte åt kött. Inte skall jag bli sämre behandlad (eller hånad) för det. För det är ju mitt val, eller hur? Inget någon annan lider av.
Jag vet att jag skrev det en annan gång efter att jag handlat där, att jag inte kunde förstå att de inte har tänger till varenda låda och varför osten skall ligga bland köttet (däremot var jag glad att de var så noga med att byta handskar mellan varje kund).
På mitt ICA har de nyss öppnat en salladsbar. Där har de tänger till varje enskild låda (eller vad man skall kalla det). Och de flesta grönsaker är i en sektion, helt avskilt från köttet. Men det hjälper ju inte (även om det är ett steg i rätt riktning) eftersom de har bland annat de soltorkade tomaterna bland köttet. Alltså tar folk kött som ramlar ned bland dom. Eller använder samma tång till både och.
Jag vet inte, är det så svårt att tänka ett steg längre? Eller är folk bara lata? Eller är det så att vissa helt enkelt bara inte tänker så långt? Jag är nyfiken.
Jag vet ju själv att jag har svårt att tänka steget längre när det kommer till veganer. Jag får tänka efter både en och tre gånger. Så det är ju därför jag är nyfiken. Är folk nonchalanta med flit?
Lite från häromdagen
Publicerat den
Det blev inga foton för min del i lördags från sommarfesten (eller bröllopet som det egentligen var, men brudparet ville inte fokusera på själva vigseln utan istället på gemenskapen och det roliga, om jag fattade rätt). Eftersom J inte kan använda sin kamera fick han låna min. Vi skulle egentligen turas om, men jag kände att det blev alldeles för omständligt och att det var viktigare att J fick fota eftersom det rörde hans familj.
Trevligt hade vi det i alla fall, även om både jag och J smet iväg både en och två gånger, då vi är ganska folkskygga och gärna inte vistas i stora folkmassor (och vi var väl en 50 pers..). Jag fick lite ångest av och till, speciellt vid ett tillfälle, men blev lugnad av J's pappa som sa att vi inte behövde deltaga i det momentet (en sorts tävling. Eller, deltaga behövde vi ju, men inte på det sättet, så det var helt okej).
Mycket trevligt folk, speciellt de äldre herrarna, som J och jag snackade mest med. Vi fick skitbra bordsgrannar och bjöds på himmelsk mat (massa vegetariskt! <3) och underbart gott rödvin. Ja, vitt vin och öl med, men det dricker inte jag och J höll sig till vinet han med.
Vi åkte hem relativt tidigt då vår skjuts skulle dra. Men det var ganska skönt att komma hem. Vi låg i sängen och pratade och jag som inte är van alkoholdrickare numera (inte J heller, men jag fick nog i mig lite mer än honom, dessutom är jag klenare haha) fick låta det lilla snurrandet avta och övergå till ett perfekt sömnigt och avslappnande tillstånd. Då placerade vi oss i soffan och kollade lite serier.
Fin kväll <3
Så, nu tänkte jag bjuda på några av de bilder jag pratade om för några dagar sedan. Det var som sagt himla blåsigt och därmed supersvårt att få bra skärpa, men förminskningen av bilderna döljer det värsta. Det fanns cirka en miljon humlor och nästan lika många fjärilar. Och hur många olika blomsorter som helst. Blev nog lite vimmelkantig där ett tag.
Jag delar upp det i några inlägg, då det är en del bilder och ni får stå ut med att många ser rätt lika ut!
Små minihjärtan!
En skadad stackare.
Nattfunderingar
Publicerat den
En liten undran med tanke på att jag verkar förlora läsare så fort jag skriver ett inlägg efter ett litet uppehåll. Vad är ni intresserade av att läsa och se för bilder? Vet jag det så kanske det blir lättare för mig att blogga.
Inte det att jag tänker gå efter vad andra anser att jag skall skriva, men en fingervisning hade ju inte varit fel. Det finns ju en anledning till att ni hittade hit och stannade menar jag. Det måste ju ha varit något ni föll för (ja, då räknar jag inte familj och vänner alltså)?
Jag tar i alla fall tacksamt emot era synpunkter, om ni har några. Det kan ju hjälpa mig att bli mer motiverad också!
Och så skall jag ta tag i designen någon dag snart. Fixa de där smågrejerna, byta länkar, lägga till kategorier, fixa headern till mina egna bilder, lägga in en bloglovin'-ikon på startsidan och sådant där småpill.
Helst vill jag ändra designen helt, fast ha kvar vissa saker. Men det går ju inte då designen inte är min. Suck.
Nu skall jag lägga mig i sängen med en skål glass toppad med jordgubbar och lösa korsord tills ögonen går i kors (heh). Det förtjänar jag efter en lång och tung arbetsdag utan rast och en liten gråtsession som inkluderade ett visst mått av självömkan.
Tycker folk förresten inte om att läsa om andra som mår dåligt, eller i det stora hela är pessimistiska? Då måste jag säga att ni nog tyvärr har hittat fel, jag försökte ett tag att låta bli att skriva om det, men det är ju en så stor del utav mig. Inte att det är mitt liv. Jag är inte mitt dåliga mående eller mina diagnoser. Men det tar upp den mesta tiden av min vardag och jag behöver lufta lite här och var så att J inte får ta hela smällen. Men jag håller ju såklart igen en massa då jag inte vill bli för privat eller för negativ. Jag vet ju att det lätt blir en ond spiral och jag jobbar på att se det positiva i saker. Det går sakta men säkert, hav tålamod! <3
Det händer inte så mycket.
Publicerat den
Ja, mitt liv är väl lika ointressant och innehållslöst som vanligt. Då finns inte mycket inspiration till att varken skriva eller fota.
Jag är dessutom ganska nere igen, det går ju verkligen i vågor.
Men vi kom i alla fall iväg till IKEA. Supernöjd blev jag. Men jag visar inget förrän jag fått i ordning allt och det tar lite tid då jag behöver hjälp av andra. Fast jag förbannar mig själv att jag köpte en vit soffa. Alla har påpekat det och jag har ju själv vetat om det. Det är idiotiskt med vita saker om du har en svart katt och dessutom själv är en sådan person som spiller innan du ens hunnit sätta dig. Än värre om du har en pojkvän som är precis likadan, eller snäppet värre.
Men den vita soffan var den enda jag hade råd med, jag fattar inte varför alla andra färger skall kosta runt tusenlappen mer. Och sen är det ju snyggt med vitt. Men detta tyget drar åt sig ludd och hår likt en svettig idrottsman (såklart i full galopp) i en skog nära en sjö drar åt sig mygg. Jag blir galen! Jag hade räknat med att rolla/dammsuga ofta med tanke på katten. Men att det skulle vara såhär illa? Icke. Den suger ju fan åt sig varenda fiber av dina kläder. Och såklart har vi redan råkat få fläckar på den, det tog inte många timmar. Visserligen inga stora, men ändå. JAG vet ju om dom. Inte fattar jag hur de kom dit heller, då vi varit fjantigt försiktiga. Jaja, jag får helt enkelt spara ihop till ett mörkare överdrag. Nu har jag ju i alla fall stommen, det var det som var huvudsaken. Men jag vill ju inte ha det för mörkt i rummet heller... Äsch, det blir som det blir. Tills vidare får jag springa med rollern i ena handen och dammsugaren i den andra varannan sekund och lyssna på alla "vad var det jag sa" ><.
Sen har jag ett annat problem. Min katt har ju sina ställen där han vässar klorna/klöser. Bland annat dörrposten till ytterdörren, väldigt skoj. Not.
Men så har han ju en grej han bara måste göra. Så fort han skall hoppa upp någonstans (ja, även på mig) så måste han sträcka på sig och sätta klorna i vad det nu är han skall hoppa upp på/i, som stöd. Why?!
Sängen kan jag stå ut med, det är ju bara att byta överdraget. Men datorstolen, soffan, alla mina andra möbler?
Jag köpte ättika igår eftersom jag genom mina Googleskills kommit fram till att det kan få katten att sluta (eller snarare byta ställe eller något). Så nu får vi se om det fungerar.
Jag tog förresten ett ordentligt tag för ett tag sedan och storrensade i datorn. Ordnade bland alla mappar och hade mig. Äntligen!
Så nu skall jag ta tag i alla oredigerade foton.
Eftersom jag har tråkigt nu (fast jag borde städa) tog jag och fixade några bilder från 2009 (!).
Jag har verkligen tagit i med redigeringen, bilderna var väldigt platta och färglösa innan. Himlen är ju bortom all räddning, tyvärr.
Att ruinera sig, men njuta på vägen.
Publicerat den
Min kamera är ute på äventyr hos J så min oh så flashiga (not) mobil får agera inhoppare så länge.
Och på tal om det. Varför är det alltid så att när jag inte har tillgång till kameran så vänder jag mig nästan ut och in för jag mååååste ju ha den nununu och jag måååste ju fota det där jag tänkt på i hundra år men aldrig kommit till skott med. Men när jag sen då har den tillbaka i min ägo så står den där, jag tittar på den, suckar, petar lite (okej, mest mentalt, men man KAN mentalpeta..) och tittar sen åt ett annat håll?
Jag är ju alltid sådan, vill ha det jag inte kan få. När jag väl har det så är det ju inte lika kul längre. Förutom när det kommer till J då. Hade varit lite jobbigt annars att förklara detta inlägget för honom.... Ba' skoja! Löv him <3
Okej, jag kom som vanligt ifrån ämnet.
Idag hade jag möte med min terapeut. Såklart blev det jättestressigt innan jag skulle gå hemifrån (hur mycket framförhållning jag än har så lyckas jag ALLTID få magsår för att jag håller på att bli sen. Klockan går på tok för snabbt när man är stressad). Jag springer in i badrummet och sprutar på lite av min billighets (men ack så underbara) -parfym, sliter tag i fuskskinnjackan och kutar iväg. Såklart är jag sådär lagom varm när jag väl kommer fram (i sista sekunden, som vanligt), jag lär mig aldrig att den nedrans jackan inte andas. Det blir VARMT! Dessutom så var det inte så kallt ute som det såg ut att vara. Så jag känner mig lagom lökig och tycker mig till och med (trots absolut torr) känna en svag, svag svettlukt. Inte så upphetsande. Men det första min terapeut utbrister är "vad gott du luktar!!" och så går hon fram och sniffar på mig. Eh? Gott? Jag känner bara hur ofräscheten flödar, men okej.
När jag skall gå säger hon det igen och går fram och luktar på mig (hon sa till och med att hon skall kika efter den på Ullared under semestern och köpa den till mig ifall hon hittar den, då den verkar svår att få tag på. Jag har ju aldrig någonsin varit på Ullared, utan fick den av en kompis som var där och sen hade jag lyckan att finna flaska nummer två på Tradera). Okej, det är ju skönt att veta att man inte stinker i alla fall. Det är alltid min första tanke att svara folk när de nämner att jag luktar gott. "Jaså, gör jag det? Ja, då vet jag ju att jag inte stinker och luktar bajs då". Men jag kniper och tackar istället. Kan bli så krystat annars, i fel sällskap.
Jag knallade i alla fall iväg till apoteket efter mötet och köpte på mig en burk MittVal Vegetarian (vi snackade om det på mötet). Lagom bra att få tummen ur efter mer än 8 år som veggie. Nu hoppas jag i alla fall att den skall hjälpa, det är ju inte precis så att jag har världens mest varierade kost, så tillskott behövs.
Det sved i vilket fall i plånboken. Även om burken inte är dyr om man slår ut det på hur länge den håller, men det blir ju en engångssumma som känns motig att punga ut med. Men det är ju för ett bra syfte.
Ja, så kom jag även iväg till kommunhuset och fick skrivit ut inköpslistan till IKEA. Det blev fem sidor...
Skall det vara så skall det vara ordentligt, det är ju trots allt mitt allra första IKEA-besök!
Det är tur att jag planerat detta ett tag och lagt undan pengar. Ännu mer tur att jag har en underbar mamma som kan lägga ut lite tills vidare. Jag skulle egentligen köpt ny bil, eftersom min lagt av, men jag blev så less på allt och jag vill ändå inte köra i sommartrafiken. Sen så har syrrans man köpt ny bil så jag har möjligheten att låna hans gamla (dödsmaskinen) om jag vill, så det löser sig så länge.
Och jag vill unna mig detta nu innan ekonomin blir ihopsnörd till max. Visst, jag hade kunnat spara pengarna och använt till bättre saker. Men just nu så är det detta jag "behöver" för mitt mående, även om ekonomin såklart är en stor bidragande faktor till all ångest.
Skitsamma, man lever bara en gång och jag ser verkligen fram emot detta!
En roman senare (och tusen utsvävningar) skall ni äntligen få ta del av mina ytterst intressanta, välkomponerade och snygga bilder!
This is me
Publicerat den
Sådärja, nu såhär nästan exakt en månad senare har jag äntligen orkat fixa klart bilderna! Jag har säkert nämnt det innan, men kanske värt att sägas igen. Jag vet att jag har lagt på för mycket skärpa när jag förminskar bilderna. Allt ligger i ett makro/action och jag har helt ärligt inte orkat ändra det än. Så tills vidare får ni stå ut med bilder som ser overkligt "skarpa" (de är ju kanske inte jätteskarpa i sig, men effekten gör att det kan se overkligt ut) ut. Här har ni mig i alla fall!
...
Publicerat den
Hah! Mitt senaste inlägg (för bara två dagar sedan) gjorde att jag förlorade en bevakare till. Heja mig..
Trist
Publicerat den
Vad ledsen jag blir när jag förlorar bevakare ):
Jag fick ju ett gäng efter att jag hamnade på förstasidan. Sen efter ett tag slutade några följa. För några veckor sedan tappade jag en till och idag ännu en. Jag borde inte bry mig, men klart jag tar åt mig och känner mig tråkigast i hela världen ):
Puss och kärlek i alla fall till er som är kvar <3 Jag förstår att en massa foton och mobilfilmer på loppan kan vara urtrist för det flesta. Men det är ju min vardag. Någon inspiration till att fota annat finns inte för tillfället. Jag, mer än någon annan, hoppas på att det skall ändras, men det har varit en lång period nu där allt bara stått stilla..
Jag fick ju ett gäng efter att jag hamnade på förstasidan. Sen efter ett tag slutade några följa. För några veckor sedan tappade jag en till och idag ännu en. Jag borde inte bry mig, men klart jag tar åt mig och känner mig tråkigast i hela världen ):
Puss och kärlek i alla fall till er som är kvar <3 Jag förstår att en massa foton och mobilfilmer på loppan kan vara urtrist för det flesta. Men det är ju min vardag. Någon inspiration till att fota annat finns inte för tillfället. Jag, mer än någon annan, hoppas på att det skall ändras, men det har varit en lång period nu där allt bara stått stilla..
Solsken och mjukglass
Publicerat den
Idag ringde syrran och frågade om jag ville komma ner till Grebbestad och käka glass med henne och Loppan. Men självklart!
Det är sjukt vad vädret gör för humöret. Jag känner mig gladare just nu, inte skitbra, men bättre. Hoppas det håller i sig, både det fina vädret och det fina humöret.
Riktigt gott med glass var det i alla fall. Loppan såg skeptisk ut bakom sina solglasögon. Inte på grund utav glassen då.
När syrran satte henne i gungan kom det där härliga skrattet, ni vet ett sådant skratt bara ett barn kan frambringa. Riktiga glädjeyl. Jag filmade med min systers kamera så nu väntar jag på att hon skall skicka filmen till mig så den kan åka upp här ^^
Skönt som fan att få komma ut. Har ju varit hemma hos syrran och hennes man ett par gånger denna veckan och det gör så himla mycket för måendet. Annars sitter jag mest instängd här, framför datorn.
Lite senare mötte i alla fall J upp oss, vi sa hejdå till syrran och Nico och gick och handlade (spänningen). Fint att få träffa J en stund <3
Men fyfan för att köra varma bilar. Spyr. Och att ta på sig skinnjacka är ju inte så smart va.. Kul det skall bli till sommaren. Jag kommer vara en blöt, stinkade hög (har ju slutat med deo) fram till september. Ser inte fram emot detta.
Jag vet att usla mobilbilder är trist, men min stora kameraväska är inte alltid så rolig att släpa med sig. Men jag har en del bilder på lager (som vanligt). Skall bara få tummen ur..
Det är sjukt vad vädret gör för humöret. Jag känner mig gladare just nu, inte skitbra, men bättre. Hoppas det håller i sig, både det fina vädret och det fina humöret.
Riktigt gott med glass var det i alla fall. Loppan såg skeptisk ut bakom sina solglasögon. Inte på grund utav glassen då.
När syrran satte henne i gungan kom det där härliga skrattet, ni vet ett sådant skratt bara ett barn kan frambringa. Riktiga glädjeyl. Jag filmade med min systers kamera så nu väntar jag på att hon skall skicka filmen till mig så den kan åka upp här ^^
Skönt som fan att få komma ut. Har ju varit hemma hos syrran och hennes man ett par gånger denna veckan och det gör så himla mycket för måendet. Annars sitter jag mest instängd här, framför datorn.
Lite senare mötte i alla fall J upp oss, vi sa hejdå till syrran och Nico och gick och handlade (spänningen). Fint att få träffa J en stund <3
Men fyfan för att köra varma bilar. Spyr. Och att ta på sig skinnjacka är ju inte så smart va.. Kul det skall bli till sommaren. Jag kommer vara en blöt, stinkade hög (har ju slutat med deo) fram till september. Ser inte fram emot detta.
Jag vet att usla mobilbilder är trist, men min stora kameraväska är inte alltid så rolig att släpa med sig. Men jag har en del bilder på lager (som vanligt). Skall bara få tummen ur..
Max
Publicerat den
Idag är det vår lilla mini-Max andra födelsedag. Vart tar tiden vägen egentligen?
<3
Sätt ett o framför pepp
Publicerat den
Vart är min pepp? Jag har ju väntat nu i flera månader! Med tusen ord skulle jag kunna skylla på mörker, rusk, dålig sömn, ingen sol, kyla, medicin som inte fungerar till 100% osv. Men sanningen är väl att för att det skall bli en förändring, positiv eller negativ, måste jag ta tag i det själv. Jag vet ju det. Varenda dag tänker jag på det. Och det blir alltid samma svar. Jag tar hand om det imorgon. Var är min rövspark? Mitt hopp hänger just nu på mina framtida möten med Y. Hon vet vad hon skall säga och kanske kan vi luska ut en "lösning" tillsammans. Jag hoppas på det, åh vad jag hoppas. Det är så totalt utslitande att må dåligt. Och att dessutom sova så jävla dåligt. All lust och ork försvinner, håller sig gömd långt, långt borta.
Nu känner jag att det kanske blir lite väl många inlägg där jag jämrar mig över detta. Jag försöker att låta bli, men jag vill även att folk skall förstå mig.
När all vaken tid går åt till att tycka att allt är hopplöst och värdelöst, ja då är det svårt att vara positiv. Jag försöker lura mig själv, det kan fungera ibland, en liten stund. Sen kommer mörkret tillbaka igen med en hård smäll, inte helt oväntat.
Min läkare pratade om att byta medicin till hösten om jag fortfarande mår såhär då. Det är jag livrädd för och jag vill absolut inte byta.
Min mage vänder sig bara jag tänker på framtiden. Inte ens en avlägsen framtid, utan bara en vecka, en månad framåt.
Jag tror att både jag och J skulle behöva ett miljöombyte..
Nu känner jag att det kanske blir lite väl många inlägg där jag jämrar mig över detta. Jag försöker att låta bli, men jag vill även att folk skall förstå mig.
När all vaken tid går åt till att tycka att allt är hopplöst och värdelöst, ja då är det svårt att vara positiv. Jag försöker lura mig själv, det kan fungera ibland, en liten stund. Sen kommer mörkret tillbaka igen med en hård smäll, inte helt oväntat.
Min läkare pratade om att byta medicin till hösten om jag fortfarande mår såhär då. Det är jag livrädd för och jag vill absolut inte byta.
Min mage vänder sig bara jag tänker på framtiden. Inte ens en avlägsen framtid, utan bara en vecka, en månad framåt.
Jag tror att både jag och J skulle behöva ett miljöombyte..
Remby
Publicerat den
Jag har fått privilegiet att prova tjänsten Remby i 10 dagar. Efter detta får jag ett års gratis PLUS-medlemskap. Superspännande!
Men jag har ännu inte satt mig ned och tagit mig tid att utforska sidan ordentligt, inte riktigt greppat vad man skall göra där. Jag tänkte plöja igenom deras instruktionsvideos till helgen och se om jag kan få ordning på det ^^
Det verkar skoj i alla fall och kan säkert bli väldigt populärt, skulle jag tro.
När jag vet mer uppdaterar jag i bloggen, detta vill ni ju inte missa!
Men jag har ännu inte satt mig ned och tagit mig tid att utforska sidan ordentligt, inte riktigt greppat vad man skall göra där. Jag tänkte plöja igenom deras instruktionsvideos till helgen och se om jag kan få ordning på det ^^
Det verkar skoj i alla fall och kan säkert bli väldigt populärt, skulle jag tro.
När jag vet mer uppdaterar jag i bloggen, detta vill ni ju inte missa!
PROSIT
Publicerat den
Jag lever! Fast jag känner mig ganska död. Börjar bli förkyld.
I fredags var jag på möte på psyk med min läkare. Vi bestämde att jag skall börja träffa Y igen (min terapeut) och prata lite. Mest om sömnen för att få till en rutin. Får väl se hur det går, vi har ju provat förr men det känns ganska hopplöst. Men kanske det blir bra att jag får prata lite.
Jag har ju fått börja stå lite i kassan på jobbet nu. Det mesta funkar bra, men allt detta jävla bröd! Jag skall veta vad bröden heter (omöjligt) och sen koderna för dom. Det blir att jag står och gastar efter L, min "handledare", hivar upp påsen i luften och så får hon skrika ut numret. Känns inte helt optimalt. Jag gillar inte att avbryta henne när hon står med sina kunder, och jag gillar inte att jag får avbryta mina kunder. Dessutom tycker jag det är ganska otrevligt att skrika. Inte otrevligt som i pinsamt/jobbigt, men det känns oseriöst och illa mot kunderna.
Jaja, tur att det är lågsäsong. Jag tycker ju att det är stressigt redan nu, jag vill inte veta hur det blir till sommaren...
Under två månader (?) omsätter vi lika mycket som vi gör under ett helt år, så ni kan ju gissa hur mycket folk det brukar vara.
Innan jag började med kassan var jag helt säker på att det skulle vara omöjligt för mig i och med min "sociala fobi". Jag skriver det inom citationstecken eftersom jag inte fått någon diagnos på det men har inget bättre namn för att beskriva det. Men det funkar bra och jag får mer självförtroende. Visst är det jobbigt, och saker går fel hela tiden, men det är ju så man lär sig. Kunderna får tycka att jag är långsam. Alla är vi nya någon gång.
Och VAR är min fotoinspiration?? Den har varit borta hur länge som helst. Det gör mig ju mer deppig.
Usch *drar mig lite i kragen*. Och jag har inte glömt er, vet inte alls varför jag skjuter på att svara på era kommentarer. Det är nog för att jag loggar in, kikar snabbt, ser att nästan ingen läst och går därifrån igen. Felåt.
I fredags var jag på möte på psyk med min läkare. Vi bestämde att jag skall börja träffa Y igen (min terapeut) och prata lite. Mest om sömnen för att få till en rutin. Får väl se hur det går, vi har ju provat förr men det känns ganska hopplöst. Men kanske det blir bra att jag får prata lite.
Jag har ju fått börja stå lite i kassan på jobbet nu. Det mesta funkar bra, men allt detta jävla bröd! Jag skall veta vad bröden heter (omöjligt) och sen koderna för dom. Det blir att jag står och gastar efter L, min "handledare", hivar upp påsen i luften och så får hon skrika ut numret. Känns inte helt optimalt. Jag gillar inte att avbryta henne när hon står med sina kunder, och jag gillar inte att jag får avbryta mina kunder. Dessutom tycker jag det är ganska otrevligt att skrika. Inte otrevligt som i pinsamt/jobbigt, men det känns oseriöst och illa mot kunderna.
Jaja, tur att det är lågsäsong. Jag tycker ju att det är stressigt redan nu, jag vill inte veta hur det blir till sommaren...
Under två månader (?) omsätter vi lika mycket som vi gör under ett helt år, så ni kan ju gissa hur mycket folk det brukar vara.
Innan jag började med kassan var jag helt säker på att det skulle vara omöjligt för mig i och med min "sociala fobi". Jag skriver det inom citationstecken eftersom jag inte fått någon diagnos på det men har inget bättre namn för att beskriva det. Men det funkar bra och jag får mer självförtroende. Visst är det jobbigt, och saker går fel hela tiden, men det är ju så man lär sig. Kunderna får tycka att jag är långsam. Alla är vi nya någon gång.
Och VAR är min fotoinspiration?? Den har varit borta hur länge som helst. Det gör mig ju mer deppig.
Usch *drar mig lite i kragen*. Och jag har inte glömt er, vet inte alls varför jag skjuter på att svara på era kommentarer. Det är nog för att jag loggar in, kikar snabbt, ser att nästan ingen läst och går därifrån igen. Felåt.
Det gick!
Publicerat den
Idag gick bilen äntligen igenom besiktningen! Så jävla skönt och jag har haft så mycket ångest över det.
Och på tal om ångest, det har jag en överdos av just nu. Lägg till depression och IPS och säkert något mer på det, så kan ni kanske gissa hur jag mår just nu?
Psykisk ohälsa är din värsta fiende.
Jag skall försöka sparka mig själv lite i baken, vad gäller många saker.
Och på tal om ångest, det har jag en överdos av just nu. Lägg till depression och IPS och säkert något mer på det, så kan ni kanske gissa hur jag mår just nu?
Psykisk ohälsa är din värsta fiende.
Jag skall försöka sparka mig själv lite i baken, vad gäller många saker.
Svårt
Publicerat den
Det är svårt det här att inte riktigt ha hittat sin stil, varken när det kommer till foto eller bloggen. Jag ser så många som har hittat sin grej, som hela tiden har en röd tråd att följa, vilket jag gillar. Jag gillar ju när man utmanar sig själv också och gör saker man inte brukar, men det är inte riktigt det jag syftar på nu.
Jag har ingen inspiration eller motivation till något alls. Viljan finns, men ingen ork eller energi, som jag skrivit tusen gånger känns det som.
Men jag känner mig så tråkig. Nu när jag visat mina trumfkort, vad har jag kvar då? Ingenting. Och nya bilder blir det inga just nu, fast jag så gärna vill.
Vardagsbilder javisst, men det är inte det jag är ute efter.
Och jag vet inte om jag vill hålla bloggen lite fri från vardag, förutom mina tankar och känslor angående mående och så. Det vill jag ha kvar. Om jag bara skall köra på mina bästa bilder. Men då kommer bloggen eka tom ett tag och jag får prestationsångest och känner att jag måste stressa fram något. Det är ju inte bra.
Samtidigt som jag gillar de bloggar med snygga vardagsfoton. Enkelt och stilrent.
Men varför jag bryr mig så mycket det vet jag inte. Det är ju inget livsviktigt. Kanske är det så att det inte händer så mycket i mitt liv just nu och då är bloggen en tillflyktsort? Något som jag vill lägga kärlek och omtanke på. Något att engagera mig i.
Jag vet också att jag ser på andra och jämför mig med dom. Det är ju också galet.
Usch, nu blev allting bara jobbigare. Jag har varit uppe alldeles för länge med på tok för lite sömn, och då leker hjärnspökena extra mycket med mig. Jag får sova på saken och hoppas att jag ser det från ett annat håll sen.
Jag har ingen inspiration eller motivation till något alls. Viljan finns, men ingen ork eller energi, som jag skrivit tusen gånger känns det som.
Men jag känner mig så tråkig. Nu när jag visat mina trumfkort, vad har jag kvar då? Ingenting. Och nya bilder blir det inga just nu, fast jag så gärna vill.
Vardagsbilder javisst, men det är inte det jag är ute efter.
Och jag vet inte om jag vill hålla bloggen lite fri från vardag, förutom mina tankar och känslor angående mående och så. Det vill jag ha kvar. Om jag bara skall köra på mina bästa bilder. Men då kommer bloggen eka tom ett tag och jag får prestationsångest och känner att jag måste stressa fram något. Det är ju inte bra.
Samtidigt som jag gillar de bloggar med snygga vardagsfoton. Enkelt och stilrent.
Men varför jag bryr mig så mycket det vet jag inte. Det är ju inget livsviktigt. Kanske är det så att det inte händer så mycket i mitt liv just nu och då är bloggen en tillflyktsort? Något som jag vill lägga kärlek och omtanke på. Något att engagera mig i.
Jag vet också att jag ser på andra och jämför mig med dom. Det är ju också galet.
Usch, nu blev allting bara jobbigare. Jag har varit uppe alldeles för länge med på tok för lite sömn, och då leker hjärnspökena extra mycket med mig. Jag får sova på saken och hoppas att jag ser det från ett annat håll sen.
Kors i taket
Publicerat den
Idag tog jag äntligen tag i att måla den sista byrån (bilder kommer)!
Alltså, jag har dragit ut på det i månder.. Pinsamt ju. Gud vad skönt det skall bli att kunna städa köket ordentligt. Fast när det händer vet man aldrig. Jag har seriöst NOLL energi och motivation. Det är värre än på länge. Det här med att gå i ide låter väl inte så dumt?
Alltså, jag har dragit ut på det i månder.. Pinsamt ju. Gud vad skönt det skall bli att kunna städa köket ordentligt. Fast när det händer vet man aldrig. Jag har seriöst NOLL energi och motivation. Det är värre än på länge. Det här med att gå i ide låter väl inte så dumt?
Usch
Publicerat den
Det är riktigt jobbigt att må såhär. Att vara kroniskt trött, att aldrig ha någon energi, att aldrig känna sig riktigt glad, att känna sig ensam trots att man är i ett rum fullt av människor, att veta att utan tabletterna går jag under, att ett "normalt" liv är så långt borta. Allt mörker bara förvärrar allt. Jag får inget gjort. Efter tre timmars jobb är jag helt slutkörd, knappt det klarar jag av liksom. En tjänst på 25%.
Sover jag inte (om det nu kan klassas som sömn, med mardrömmar/jobbiga drömmar precis hela natten och att vakna varje timma...) sitter jag bara framför datorn. Och gör vadå? Ingenting. Eller så är jag med pojkvännen.
Jag får inte städat hemma, inte läst några böcker, inte umgås med några vänner (nästan alla är ju borta nu), ingenting. Och allt blir en ond cirkel som får mig att må ännu sämre.
Men det är ju bara jag som kan göra något åt det. Bara att just nu är det så svårt. Jag vet liksom inte hur. Orkar inte ta tag i det.
Att lida av psykisk ohälsa är verkligen fruktansvärt jobbigt. Just nu jobbigare än på länge. Annars brukar jag kunna hantera det någorlunda. Tror jag? Jag vet inte, minns inte. Allt suddas ut och det är nuet som tar över. Just idag vill jag bara släppa allt. Gråta och skrika, sova tills det försvinner.
Imorgon blir det kanske bättre. I vilket fall så vet jag att jag måste göra något åt det, igen. Dagar som dessa vet jag det. Imorgon kommer jag säkert känna annorlunda.
Åh. Ibland känner jag mig som en tvär tonåring. Men jag är 26 år. Borde jag inte kunna hantera saker bättre?
Sover jag inte (om det nu kan klassas som sömn, med mardrömmar/jobbiga drömmar precis hela natten och att vakna varje timma...) sitter jag bara framför datorn. Och gör vadå? Ingenting. Eller så är jag med pojkvännen.
Jag får inte städat hemma, inte läst några böcker, inte umgås med några vänner (nästan alla är ju borta nu), ingenting. Och allt blir en ond cirkel som får mig att må ännu sämre.
Men det är ju bara jag som kan göra något åt det. Bara att just nu är det så svårt. Jag vet liksom inte hur. Orkar inte ta tag i det.
Att lida av psykisk ohälsa är verkligen fruktansvärt jobbigt. Just nu jobbigare än på länge. Annars brukar jag kunna hantera det någorlunda. Tror jag? Jag vet inte, minns inte. Allt suddas ut och det är nuet som tar över. Just idag vill jag bara släppa allt. Gråta och skrika, sova tills det försvinner.
Imorgon blir det kanske bättre. I vilket fall så vet jag att jag måste göra något åt det, igen. Dagar som dessa vet jag det. Imorgon kommer jag säkert känna annorlunda.
Åh. Ibland känner jag mig som en tvär tonåring. Men jag är 26 år. Borde jag inte kunna hantera saker bättre?
