Jag kan ju visa alla andra bilder som jag tog hemma hos O och I ^^

 

 

 

 

 

 

 

Just nu håller jag på att redigera en massa bilder på O (J's pappa) och I. De är så himla fina tillsammans! Hoppas jag får tillåtelse att lägga upp bilderna här sen.

 

När det kommer till porträtt är jag en sucker för svartvitt. Men de flesta av mina bilder (några på loppan är undantagen) blir så platta och livlösa. Inget kul alls ju. En svartvit bild skall ju förmedla lika mycket känsla (om inte mer) som en färgbild.

Visste ni att en svartvit bild kan ha en färg som dominerar?

Den kan dra åt rött, gult, blått, lila, grönt osv. Detta kan ge skitsnygga bilder, även om utgångsläget inte är så bra.

 

Jag satt igår och suckade och tittade på bilderna. De såg hemska ut, på riktigt. Inte motiven, men de fula nyanserna i det svartvita.

Så kom jag på att Elin Kero delat med sig av ett sjukt bra Photoshoprecept! Så jäkla enkelt och det blir SÅ bra. Nu är ju inte mina bilder i klass med hennes och jag kan bara drömma om att få till så snygga nyanser som hon, men det räddade alla mina foton.

Innan har jag hållit mig till Lightroom för jag har känt att Photoshop är överflödigt. Det använder jag bara när jag skall klona bort saker, lägga på skärpa, förminska, fixa ögon och sådant småpill. Men allt ljus, kontrast osv sker i Lr.

Men när jag dessutom återupptäckte hur bra verktyget curves är, blir jag sugen på att bruka Ps lite mer.

 

Så, jag sitter och drar hejvilt i reglagen och får mycket bättre resultat än Lr kan ge. Det jobbiga bara är att jag tycker så många färgtoningar är fina, så alla bilder går ju inte i samma nyanser.. Det kan bli lite knasigt kanske.

Men jag tror jag får fortsätta mixtra och hitta det jag faller mest för, helt enkelt.

 

Nu har jag i alla fall bilder från fyra fotosessioner (tror jag) som håller på att fixas, så kan det bli lite liv här igen.

Och sen är det ju snart lördag = bröllop.

 

Dessutom har vi (jag och mina fellow forumsnördar) tänkt starta upp veckans fotoutmaning igen. Det blir skoj!

 

 

 

Det känns som att det enda jag gör nu är att spendera pengar! Förvisso på roliga saker, men ändå.

 

Jag har fått köpt lite mer fotoutrustning, som ni kommer få se när allt anlänt. Himla kul att kunna utöka fotoväskan.

Sen är det lite annat, som ni också kommer att få se. ^^

 

För övrigt har jag sådan ångest. J har ju köpt en ny fin kamera och jag vill bara kasta min skrotiga åt helvete.

Det blir så uppenbart hur mycket bättre hans är och vad min saknar. Jag är sjukt, sjukt glad för hans skull, så tro inget annat. Men med bröllopet om mindre än en vecka blir inte paniken lättare.

Alla mina bilder känns som om de är totalt färglösa med en grå dimma över sig. Dåligt fokus. Tråkiga vinklar. Och hur fan skall jag hinna fokusera på ögonen på två personer utan att de skall stå blickstilla i fem minuter?!

Jag dör, jag dör, jag dör. Jag vill ju göra ett bra jobb och dessutom känna mig nöjd själv. Det gör ju så himla mycket att man kan känna att fan, detta blev ju riktigt bra!

Men just nu vill jag bara gräva ner mig..

Vi var på kalas för mig hos syrran förut, och jag ville bara gråta då jag såg att J's porträttbilder blev superduperbra och med en sån fin skärpa, medan mina blev ja, gråa och fula.

Haha, jag låter som världens mest missunsamma, avundsjuka barnunge.

Men längtan efter en bättre kamera blir bara starkare och det rycker verkligen i armen, som att den gör sig redo för att kasta bort den jag har åt fanders.

 

Jaha, så slog klockan 00 och därmed fyller jag 27 år. Ruskigt gammalt (;

Men jag är ju 15 i huvudet, så det jämnar väl ut sig.

Nej, nu har det blivit för mycket pajbilder.

Så ni kan istället få se vad jag nyss införskaffat mig.

En reflexskärm guld/silver 80cm och ett batteri (ej original) då mitt gamla är så opålitligt.

 

 

 

Så, varför har jag då köpt detta nu? Ja såklart vill jag ju ha grejerna och behöver dom. Men jag kände att det krisade lite. Varför? Jo, för att syrran ringde mig och sa att hennes vän skall gifta sig och undrade ifall jag ville fota. De hade inte råd med ett proffs så de chansade och frågade mig. Jag får ingen jättesumma, vilket jag är glad för. Det hade inte känts rätt att ta en massa pengar när jag aldrig förr fotat ett bröllop, knappt ens porträtt överhuvudtaget (och aldrig något betalt jobb, allt jag fotat har tidigare varit för min egen skull). Men jag vill ju inte jobba helt gratis heller, då det ändå är ganska mycket energi och arbete som läggs ned på det.

Så för pengarna jag skall få köpte jag då detta. Bland annat. Jag har aldrig använt en reflexskärm och är inte säkert att jag gör det heller. Inte om det kommer få mig att bli ännu mer osäker och stressad. Men känner jag mig avslappnad och vi har tid, så kanske. Jag vill ju få så bra bilder som möjligt givetvis. Och mitt originalbatteri har ju hängt med sedan jag köpte kameran och är inte att lita på. Det står att det är fullt men laddas ändå ur jättesnabbt. Här tas inga risker!

Jag har även beställt två filter. Blått, halvtonat. Ett var till de objektiv jag använder mest. Dessa är inte heller säkert att jag använder, vi får se. Men jag vill ha valmöjligheten.

 

Till veckan skall jag kanske få träna att fota en bekant, som har modellat en del. Det känns skönt att veta att hon har erfarenhet och på så sätt kan känna sig trygg framför kameran, då jag själv är ett nervvrak som tvivlar på min förmåga till dess yttersta gräns. Inte är jag social heller och har utvecklat någon slags fobi för människor. Jag känner att jag har alla förutsättningar på min sida...

 

Okej, det blir i alla fall bra träning. Jag har sagt till syrran att jag hoppas att de förstår att jag är som jag är och att det inte alls är säkert att det blir några toppenbilder. Jag skall dessutom fota i kyrkan också, vilket gör mig ännu nervigare. Dåligt ljus, mycket folk, jag måste "ta plats", min kamera kommer låta hela tiden = folk stör sig osv.

Djupa andetag.

Men vi skall "bara" fota lite innan, på bara dom. Sen i kyrkan och sen lite när de går/gått ut. Inte vid middagen eller så. Det känns bra.

 

Men jag nojar ihjäl mig. Tänk om det blir pannkaka av allt? Det går ju inte att göra om ett bröllop.

Tänk om bilderna blir suddiga och suger som förstoringar? Jag vet inte alls hur man sparar på bästa sätt på datorn efter redigering för att bibehålla bäst resultat.

HJÄLP!

Tänk om det regnar?

Tänk om jag bara hinner ta en bild i kyrkan, och den blir på deras ryggar med en pelare som täcker halva bilden??

 

Nej, här får förberedas rejält mentalt. Jag skall åka ut och kika på platsen och kyrkan, så jag kan planera lite.

 

Jag är superspänd och tycker det skall bli sjukt kul, även om nerverna tar över. Det är ju en fantastisk ära att få detta uppdraget. Men desto mer vill jag ju att de skall bli nöjda..

 

 

I tisdags var det äntligen dags att knalla till min tatuerare! Det fick bli en lite tidig födelsedagspresent till mig själv.

Det var, på datumet, 8 år och 10 månader (så jag säger 9 år) sedan min förra (och första). Så det var verkligen på tiden. Men jag hade ju glömt hur satans ont det gör. Eller, jag minns inte att den förra kändes på detta viset, den gjorde ont, men inte outhärdligt. Här var jag nära på att säga STOPP. PAUS. Men jag härdade ut, den gick ju trots allt väldigt snabbt att göra.

 

Jag säger att det är en tatuering, eftersom de hör ihop. Men tekniskt sett är det väl två, eftersom de är på olika ställen på kroppen.

Än så länge är jag så ovan att jag bara ser en massa "fel" och är i panik och vadfan har jag gjort?! Och emellanåt pendlar jag till att älska den.

Jag får låta den läka ordentligt innan jag kan göra en rättvis bedömning (inget fel på varken tatueraren eller tatueringen i sig, det är bara jag som nojar).

 

Men här får ni ett par bilder som syrran tog när de var nygjorda och på väg att bli inplastade.

 

 

Ja, så fick jag då den briljanta idén att göra minitacopajer!

Så, sagt och gjort, jag fixade till fyra stycken. Riktigt god blev den!

En la jag in i kylen som sist och de andra i frysen. Dagen därpå åt jag den kylda. Det var inte gott.

Så nu ligger det två i frysen och väntar på att J skall mumsa i sig dom.

 

Några dagar igen efter det (ja, jag skrev ju obsession) blev det en ny fetaostpaj, men denna gången gjorde jag bara en haha. Tur det. Jag fick inte ens i mig halva, sen höll jag på att spy. Det får bli lite variation känner jag.

 

 

Jag köpte ju en liten glasflaska att ha olja i. Såhär tjusigt blev det (hundra år senare).

Och jag snubblade över ett smart tips, att ha glasunderlägg till klibbiga saker i skafferiet (till exempel sirap, som lätt kan rinna över kanten och klibba fast i botten). Så jag tänkte att jag ju hade några stycken som jag ändå aldrig använder, de kan jag ju använda att ställa flaskan med olja på (det rinner ju över kanten varenda gång) och varför inte pepparkvarnen? Annars blir det lätt pepparspår på diskbänken.

Och ja, det blev inte så tokigt, eller vad säger ni?

 

Ps. Ja, sirapen fick sig också ett underlägg. Kändes mycket viktigt att poängtera..

 

 

När man är trött efter att ha jobbat hela dagen och är riktigt hungrig och törstig, då är det farligt att gå runt i mataffären.

Jag har en tendens att plocka på mig alldeles för mycket. Här nedan ser ni konsekvenserna efter just en sådan dag.

En massa frukt som bara ligger i kylen och möglar..

 

Terapin funkade denna dagen, så det blev en uppvärmd fetaostpaj med en rejäl klick crème fraîche, paprika/chili.

Jag tänkte; "Rödlök är gott. Oliver är gott. Fetaost är gott (min hjärna lurar mig hela tiden, fetaost är inte gott än, bara okej).

Allt tillsammans i övermängd måste därför bli fantastiskt".

Det slutade med att jag knappt rörde tillbehören, det blev för mycket helt enkelt. Oliver har jag aldrig ätit en hel massa av på samma gång, bara i halvor på ostmacka liksom och i någon sallad/maträtt, så där lurar jag mig lite igen och tror att det är så jävla gott. Fortfarande inte äckligt, men inte alls så gott som min hjärna vill få mig att tro.

 

Glass med frukt (min hungriga, törstiga, trötta hjärna i affären) måste ju vara gott. Jag skar upp lite, tyckte jag. Tills jag såg hur det bara växte i tallriken. Det var faktiskt inte mycket av allt, men tillsammans...

Ja, det slutade ju med att det mesta fick kastas.. Vilket slöseri. Att jag aldrig lär mig.

 

 

Efter att ha varit på bröllop några dagar tidigare, där jag blev bjuden på världens godaste fetaostpaj, så var jag ju tvungen att ha mer!

Så jag googlade fram två recept som jag kombinerade, läste att det fanns färdiga pajskal i frysdisken, knatade till affären och shoppade loss och fnissade när jag öppnade kartongen med pajskal. Så himla små! Men okej, det blir ju en portion per paj, men jag var inte förberedd!

Fast de färdiga pajerna man kan köpa är ju i samma storlek. Och jag hade ju tänkt ha en maffig sallad vid sidan av.

 

Ett tag tidigare hade jag och J köpt en sådan mix med pulver som du blandar med vatten och olja och öser över salladen, så blir det en himla god dressing.

En sådan påse mixade jag ihop och så fick salladen marinera ett tag i kylen.

 

Pajerna var lite trixiga eftersom jag höll på att fylla dom för mycket, hann inte tänka efter men kom på mig själv i sista sekunden.

 

Resultat: En himla god och fräsch middag!

 

De andra pajerna frös jag in, de skulle bli terapi (eftersom jag har fobi för att äta matrester) eller mat till J ifall jag inte pallade äta dom.

 

Jag hade även köpt med en ny (?) juice. Den var inte så fantastiskt god. Några dagar efter det köpte jag med apelsinsmak istället, mycket bättre.

 

Dessa pajer ledde till en ny obsession..

 

Och just det, jag gillar inte ens fetaost! Inte smakar det äckligt, det bara faller mig inte i smaken. Men det ser ju så gott ut och alla jag känner älskar det. Så jag kände att det var dags att lära sig. Därför öste jag ned en massa i salladen också.

 

 

 

 

 

 

Så här kan det se ut en regnig kväll i början av augusti, sittandes i en busskur. Mitt jobb.

Detta handlar inte om att det skulle vara så synd om oss vegetarianer/veganer eller att alla karnivorer är hänslyslösa, häcklande as. Snarare vill jag påvisa den nonchalans och okunnighet som råder bland vissa köttätare (inte alla). I alla fall när det kommer till viljan (eller snarare oviljan) att förstå att inte alla vill förtära kött.

 

Att vara en radikal "växtätare" som försöker påtvinga sina synpukter och omvända alla i sin närhet, är minst lika respektlöst i mina ögon. Vi är födda med egna viljor, även om vägen mot vuxenlivet kan ha satt vissa spår. Alla har vi rätt till våra egna åsikter och val. Jag anser snarare att sansade diskussioner (som inte är påtvingade) med väl valda argument är ett smartare och bättre sätt. Du kan inte (och borde inte) omvända alla, utan snarare dela dina erfarenheter och låta den andre gå efter det. Göra sina egna val. Det gäller väl det mesta, men i synnerhet köttätarfrågan.

Min pojkvän äter kött, det är hans val. Han har många gånger ätit av mina vegetariska maträtter (och åt för den delen vegetariskt av och till innan vi blev tillsammans) och gillar dom. Visst har jag vissa gånger pratat djurrätt (som jag själv tyvärr inte är så insatt i, än) och känt mig dum efteråt, eftersom det känns som om jag klankat ned på hans val. Så är det inte. Jag äter det jag vill, han det han vill. Men hemma hos mig har han en egen stekpanna till sitt kött.

 

Jag kan förstå hur köttätare ryggar tillbaka om de blir påhoppade för sitt val. För egen del är jag skitless på att behöva försvara mitt val att avstå från kött. Så det borde ju gå åt bägge hållen.

Jag är även trött på att alltid påpeka att kyckling (och andra fåglar), fisk och skaldjur också är kött. Detta är ju inget jag egentligen behöver påpeka, annat än för min egen sinnesfrid. Men jag upplyser gärna folk om det och påminner dom. Svarar snällt "nej, det är också kött", på frågan: "Men äter du fisk och fågel då?".

Nog om det. Jag ville mest berätta om en grej som hände för några veckor sedan, då när vi var på IKEA.

En händelse som fick mig att känna mig ganska kränkt och illa behandlad.

 

Vi hade varit borta hela dagen. Jag hade inte fått i mig något att äta. På vägen dit stannade vi på en bensinmack och jag tänkte köpa någon vegetarisk varm macka. De var slut och det enda vegetariska alternativet de hade. Såklart blev jag skitsur (vilket jag inte visade personalen), det finns aldrig något för mig att äta när vi är borta och jag är så himla less på det. Hungrig var jag också och vi hade en lång dag framför oss. Jag fick nöja mig med en cola.

 

När vi sedan då var på väg hemåt så skulle vi svänga in på det närmaste köpcentrat, hemifrån räknat. Jag skulle inhandla några kuddar och passa på att köpa med mig en sub från Subway, för de är så fantastiskt goda. Och vi är ju nästan aldrig där så jag får passa på.

När jag och J kommer dit påpekar J att killen inte byter handskar. Jag var redan irriterad (och hungrig) så jag snäste åt honom att de visst byter handskar mellan varje kund, det har de gjort alla andra gånger.

Så kommer jag närmre och ser att jo, han har ju rätt. Istället för att som vanligt ha en person som gör mackan, sen packar in den och ger till en annan som tar betalt (om jag minns rätt), sen byta handskar för att gå till nästa kund, så hade de en kille som gjorde mackan och gav till en tjej som packade och tog betalt, för att sedan börja om hos nästa kund med samma handskar.

 

Så killen har ju rotat bland allt kött (varför ligger ens osten bland köttet?) när han sen skall göra min macka. Han sträcker sig efter ett bröd och jag får panik. Frågar snällt "eh, har du bytt handskar? Jag är nämligen vegetarian". Jag vet inte ens om han hörde det där sista. Han säger i alla fall något, kommer inte ihåg vad, och går och byter handskar. Sen påpekar han något om att nu är han ren. Jaha? Jag ifrågasatte inte att han var smutsig utan att han hade köttrester på händerna. Det är skillnad. Han gjorde min macka och när han är vid kassan skall tjejen där ta och packa in mackan, men han hejdar henne och säger något i stil med "nej, du är smutsig" och sen hånler han. Allt gick så fort att jag knappt hann reagera. Nu i efterhand skulle jag allt vilja säga honom ett och annat.

Det är ett typiskt tecken på nonchalans och okunnighet, som jag skrev tidigare. Eller okunnighet vet jag inte, de har ju vegetariska alternativ så de måste väl veta att man inte blandar kött med det andra? Jag tror helt enkelt att han inte brydde sig, tyckte väl inte att det gjorde något eller att det inte var viktigt. Kanske har de blivit tillsagda att vara mer effektiva och tidssparande. Det är dock ingen ursäkt till att behandla sina kunder så. Blir han irriterad får han väl avreagera sig sen efter jobbet eller på rasten.

Men jag sa aldrig att han skulle vara smutsig. Kanske mitt tonfall fick det att låta så, vad vet jag. Men jag tyckte det framkom att jag inte åt kött. Inte skall jag bli sämre behandlad (eller hånad) för det. För det är ju mitt val, eller hur? Inget någon annan lider av.

 

Jag vet att jag skrev det en annan gång efter att jag handlat där, att jag inte kunde förstå att de inte har tänger till varenda låda och varför osten skall ligga bland köttet (däremot var jag glad att de var så noga med att byta handskar mellan varje kund).

På mitt ICA har de nyss öppnat en salladsbar. Där har de tänger till varje enskild låda (eller vad man skall kalla det). Och de flesta grönsaker är i en sektion, helt avskilt från köttet. Men det hjälper ju inte (även om det är ett steg i rätt riktning) eftersom de har bland annat de soltorkade tomaterna bland köttet. Alltså tar folk kött som ramlar ned bland dom. Eller använder samma tång till både och.

Jag vet inte, är det så svårt att tänka ett steg längre? Eller är folk bara lata? Eller är det så att vissa helt enkelt bara inte tänker så långt? Jag är nyfiken.

 

Jag vet ju själv att jag har svårt att tänka steget längre när det kommer till veganer. Jag får tänka efter både en och tre gånger. Så det är ju därför jag är nyfiken. Är folk nonchalanta med flit?