Jag hade ett långt och ingående inlägg i huvudet som jag tänkte hade vart skönt att få ur sig här.

Men så kände jag att nä, det blir nog för personligt (och jag vet inte vilka alla som läser är) och ingen orkar läsa en jävla massa klag.

Men faktum är att jag snart vänder in och ut på mig själv. Jag orkar inte mer. Jag känner mig attackerad av varendaste en och låser bara in mig ännu mer. Det blir som en ond spiral och ju mer jag antar att folk är på mig, desto mer känner folk av allt det negativa och behandlar mig säkert därefter också, medvetet eller inte.

Fan. Fan, fan, fan.

 

Och att bygga nya relationer... Det var kul och spännande i början, men nu känns det mest jobbigt. För att jag är fast i ett tankesätt. Och i en person. Det kommer inte att bli som det var, på gott och ont, men jag har svårt att acceptera det. Hur skall nya relationer kunna acceptera mig för den jag är? Trasslig och trasig. Krävande och kvävande. Jobbig. Med alltför mycket bagage. För mycket rädslor. För många hjärnspöken. För mycket negativitet. Passivitet. Jag är redo att kasta in handduken. Säga åt mina hjärnspöken att varsågoda, sluka mig hel. Allt blir bättre då, om jag får omge mig av kolsvart mörker.

Jag fattar inte hur tiden kan flyga iväg så. Jag känner mig stressad ända in i märgen. Det är redan höst. Hur?!

Och det värsta, det har redan gått ett halvår. Det får mitt hjärta att blöda lite.

 

Men ja, det är redan en vecka sedan jag tatuerade mig. Eftersom en tatuering sällan är vacker när den läker har jag inte tagit några bättre bilder än, men jag kände att vafan, jag kan väl dela med mig av mobilbilderna ändå.

Första och sista bilden är tagna av mig, den i mitten tvingade jag mamma att ta med min mobil. Ordning och reda skall det va.

Jag älskar dom!

 

 

Att sitta och plågas i ett par timmar i studion var inte så illa ändå. Mina andra tatueringar har ju inte vart några mästerverk och de har gått fort som fan att göra.

Sist jag tatuerade mig (för ganska exakt ett år sedan) gjorde jag två under samma tillfälle. Fast jag räknar dom som en eftersom de hör ihop. Men de är ju på helt olika ställen på kroppen.. Oh well, antar att en ändå så småningom kommer till en punkt då det blir svårt att räkna dom, om en som jag ska ha dubbla sleeves och fylla benen och ja..resten av kroppen.

Det blev alltså två denna gången också. Varför ändra ett vinnande koncept?

Att köra med skuggningar och färg var ju något helt nytt för mig, men åh så fint det blev! Men satan vad ont färgläggningen gjorde. Fast jag tänker som så, det är en övergående smärta, sen får jag vara fin resten av livet ^^

Det lockar att lägga upp bilder redan nu (kunde inte hålla mig ifrån Instagram och Facebook) men jag tror jag avvaktar tills jag kan fota dom med stora kameran.

Hur eller hur, jag är så jävla nöjd! Och snygg.