I tisdags var det äntligen dags att knalla till min tatuerare! Det fick bli en lite tidig födelsedagspresent till mig själv.

Det var, på datumet, 8 år och 10 månader (så jag säger 9 år) sedan min förra (och första). Så det var verkligen på tiden. Men jag hade ju glömt hur satans ont det gör. Eller, jag minns inte att den förra kändes på detta viset, den gjorde ont, men inte outhärdligt. Här var jag nära på att säga STOPP. PAUS. Men jag härdade ut, den gick ju trots allt väldigt snabbt att göra.

 

Jag säger att det är en tatuering, eftersom de hör ihop. Men tekniskt sett är det väl två, eftersom de är på olika ställen på kroppen.

Än så länge är jag så ovan att jag bara ser en massa "fel" och är i panik och vadfan har jag gjort?! Och emellanåt pendlar jag till att älska den.

Jag får låta den läka ordentligt innan jag kan göra en rättvis bedömning (inget fel på varken tatueraren eller tatueringen i sig, det är bara jag som nojar).

 

Men här får ni ett par bilder som syrran tog när de var nygjorda och på väg att bli inplastade.