Farbror doktorn
Publicerat den
Mitt älskade Tamron måste skickas in så de får kolla på det. Men jag får fan aldrig tummen ur! Ge mig en spark i röven för fan.
Och visst är det jobbigt, att det bara ligger och dammar i väskan tillsammans med övrig utrustning, men bara tanken på att skicka iväg det och vara utan det på obestämd tid ger mig dödsångest. Knäppa hjärna. Vill alltid ha det den inte kan få.
Jag saknar att fota. Jag saknar att ha motivation och inspiration. Och ork. Det gäller iof inte bara fotandet, utan allt.
Det är lite så att jag av och till går och undrar när livet skall börja. Sen slår det mig, jag blir 28 i år, jag borde vara på toppen av allt. Inte backa, som det känns som att jag gör nu.
Psykisk ohälsa, ingenting jag önskar någon.
Jag kommer upp och tapetserar färdigt och vi går och postar objektivet?
Jag kommer inte och tapetserar förrän du postat objektivet?
Jag sätter inte tillbaka hatthyllan efter jag har tapetserat om du inte postar objektivet?
Spark spark
Och på toppen är man vid många olika tidpunkter, jag trodde nog slutet på 20 åren, men 35 är inte dumt, inte 40 heller och 48 är faktiskt helt ok, trot eller ej
Svar:
inspirationisthekey.blogg.se
Malin