Jag älskar växter. Jag anser inte ett hem komplett utan dom. De är ju i princip "halva inredningen". Problemet då, jag glömmer bort att vattna dom. Det är ju ganska jobbigt. Mamma ger mig en massa som hon sått själv, jag tar död på dom. Om och om igen. Jag blev skitledsen (ja, på riktigt ledsen, fast utan tårar då. Jag höll tillbaka på dramatiken) när min fina fikus dog. Den var ganska stor (i fikusmått, de tar ju lång tid på sig att bli riktigt stora) redan när jag fick den. Och det var ju några år sedan nu. Den har varit på gränsen till att dö flertalet gånger, men mirakulöst (som många av mina andra växter, måste vara något magiskt över mig) återuppstått och blev till och med riktigt buskig och fin.

Så en dag så tittade jag på den. Då var den stendöd. När fan hände det? Jag kan fortfarande inte smälta det. Min fina fikus..

 

Och jag har mentalfnissat (så lat är jag, fnissar inte ens ordentligt, utan kör det i huvudet istället. När jag är ensam då, annars lär väl folk tycka att jag är störd som aldrig är glad) säkert hundra gånger medan jag skrev det där. Fikus.

Parenteser är jag duktig på att få in i var och varannan mening också.

 

Men i alla fall, så fick jag då i år igen tomatplantor av mormor. En har redan dött.. Sen hjälpte mamma mig att plantera dom i hinkar på balkongen. Nu har ytterligare en dött... Jag vill ju ha tomater! Inte bara det, jag känner mig otacksam också, som tar död på allt jag får. Men jag brukar säga det, att det inte är någon idé att ge mig något levande (ja okej, djur har jag inte död på). J gav mig ju en jättefin orkidé förra (eller var det förr förra?) året när jag fyllde år. Den dog väl på en månad.....

 

Mamma har börjat påminna mig nu om att vattna. Det är illa. Smidigt, men illa.

 

Sen så fick jag då för ganska många månader sedan ett par pelargoner av mamma. Stora och ståtliga. Den ena dog, såklart. Men den andra har, hör och häpna, överlevt! Jag har gett mig fan på att den inte skall dö så snart så övervattnar jag den väl så att den dör ändå.

När jag pratade med mamma på telefonen för några veckor sedan, så frågade hon om den inte fått knoppar än.

Näähää du, sa jag. Inte en chans. En stund senare ser jag att jo, det har den ju visst! Och någon vecka senare blommade den så fint så. Och gör fortfarande. Den måste gilla mig.