Jag brukar aldrig längre lyssna på radio. Jag är ingen musikmänniska, så jag lyssnar i stort sett aldrig på musik heller. Tyst skall det vara. Om jag inte städar, då kan hög musik vara okej. Annars är det mest bara tråkigt. Men jag gillar ju musik. Jag fattar inte varför jag ogillar att ha på det i bakgrunden till saker jag gör. Alla andra jag känner fungerar inte utan sin musik. Knasigt tycker jag, men de tycker jag är lika knasig.

Men när jag åker bil lyssnar jag gärna på något. Det var flera år sedan jag slutade köpa skivor och min stereo i bilen tar inte brända, så jag kan inte lyssna på ny musik. Därför kör jag igång radion istället. Oftast kanaler med mycket musik. Mix Megapol brukar det bli, men halvvägs till jobbet försvinner mottagningen och det blir mest brus. Så jag växlade till P3 istället. Den brusar också efter en bit, men man hör iaf mer. Konstigt att just den vägen skall ha så dålig mottagning. Annars är det ju bra liksom.

Så åkte jag då nyss till affären. Jag kom mitt i ett program, som jag brukar, så jag har aldrig koll på vad det är. Och det blir ofta korta sträckor så jag aldrig hinner lyssna så länge. På vägen hem hör jag hur programledaren säger att de fått ett mail där en person ber dom att köra om ett klipp av Shanti Roney, och hans arga berättelse om sitt första besök på Legoland när han var liten.
Kul. Jag gillar ju honom!
Klippet börjar och det dröjer inte länge innan jag sitter och fnittrar för mig själv. Kommer hem och kan inte gå ur bilen, jag måste höra klart detta. Satt och skrattade för mig själv på parkeringen. Så jävla bra! När jag kom in letade jag genast upp klippet och här får även ni ta del av det!