Jag hade ett långt och ingående inlägg i huvudet som jag tänkte hade vart skönt att få ur sig här.

Men så kände jag att nä, det blir nog för personligt (och jag vet inte vilka alla som läser är) och ingen orkar läsa en jävla massa klag.

Men faktum är att jag snart vänder in och ut på mig själv. Jag orkar inte mer. Jag känner mig attackerad av varendaste en och låser bara in mig ännu mer. Det blir som en ond spiral och ju mer jag antar att folk är på mig, desto mer känner folk av allt det negativa och behandlar mig säkert därefter också, medvetet eller inte.

Fan. Fan, fan, fan.

 

Och att bygga nya relationer... Det var kul och spännande i början, men nu känns det mest jobbigt. För att jag är fast i ett tankesätt. Och i en person. Det kommer inte att bli som det var, på gott och ont, men jag har svårt att acceptera det. Hur skall nya relationer kunna acceptera mig för den jag är? Trasslig och trasig. Krävande och kvävande. Jobbig. Med alltför mycket bagage. För mycket rädslor. För många hjärnspöken. För mycket negativitet. Passivitet. Jag är redo att kasta in handduken. Säga åt mina hjärnspöken att varsågoda, sluka mig hel. Allt blir bättre då, om jag får omge mig av kolsvart mörker.