Insåg precis att jag har absolut ingenting (förutom jobbet, men utöver det) att se fram emot i sommar. Eller längre fram för den delen.

Personen jag ville göra allt (eller ingenting) med finns inte längre i mitt liv.

Varför skall jag städa hemma? Jag får aldrig besök. Jag vill inte (inte när hjärnspökena tar över) ha folk här. Bara en enda person.

Vad är det för idé med att se på film? Det var ju vår grej. Något vi gjorde tillsammans.

Sitta ensam i soffan? Kul.

Sova ensam? Skit.

Inte ha någon att hålla i handen, pussa på, mysa med, berätta allt för (både som pojkvän och bästa vän), skoja med, bråka med, sakna, älska. Det är så fruktansvärt tomt att mitt hjärta snart går sönder.

 

Jag har inte gått ut med det innan, det har helt enkelt varit för jobbigt och dessutom känner jag att ingen annan har något med det att göra. Men jag och J gick skilda vägar för lite mer än två månader sen (orkade inte räkna längre efter en månad). Det är det jobbigaste jag någonsin genomlidit. Jag har gått igenom många separationer, men aldrig likt denna. Kanske för att ingen ville att det skulle ta slut.

Jag trodde att det skulle kännas lättare nu, men det gör fortfarande lika apont och jag grinar varje dag. Har ont i hjärtat varje dag. Saknar varje dag. Är arg varje dag. Har ångest varje dag.

 

Jag hatar att vara så "fäst" vid en enda person. För det är ju precis detta som väntar vid en separation. Hela min värld rasar och jag står kvar med ingenting.

Jag vill inte inse att han går vidare. Att han kanske inte är lika ledsen längre som jag (jag vet inte) är.

Rädslan att plötsligt se honom med någon annan.

 

Jag står verkligen helt still och vet inte hur jag skall kunna gå framåt. Det var ju han som var mitt största stöd. Min allra bästa vän och älskare. Nu är allt totalt meningslöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Låt mig få gå vidare..