Att lida av IPS (emotionellt instabil personlighetsstörning), eller mer känt som Borderline, är ett heltidsjobb i sig. Vävs det ihop med depression, ångestbesvär och diverse annat så blir det övermäktigt. I alla fall för min del.

Jag är en känslomänniska, säger dom. "Dom" är läkare, terapeuter och psykologer.

Tänk er två cirklar. Den ena cirkeln är ditt förnuft, medan den andra representerar dina känslor. Hos de flesta människor (eller snarare i de flesta situationer, för det kan alltid uppstå obalans, hur "stabil" du än är annars) möts oftast dessa cirklar på mitten. Så att det blir en jämn balans. Det utrymme som bildas i mitten av dessa cirklar står för visshet. Man lyssnar till både sina känslor och sitt förnuft, men låter balansen finnas och att inte känslorna tar över.

Den balansen har inte jag. Men det som är extra frustrerande är att mitt förnuft hela tiden skriker åt mig, talar om hur fel jag har, varför jag reagerar som jag gör, att jag inte borde göra så, att mina känslor är irrationella och att jag borde ta till den och den färdigheten. Jag VET allt det där. Men det spelar ingen roll hur mycket jag vet, mina känslor har ändå ett järngrepp om mig och så länge det är så så finns det inte så mycket att göra. Jag kan medicinera (vilket jag gör) och fortsätta i terapin (vilket jag också gör) och arbeta med alla färdigheter och låta det ta tid. Sen finns det inte så mycket mer att göra. Eller, det kanske det gör, men inte vad jag vet. Just nu känner jag mig bara så hjälplös och fast i mitt eget dåliga mående.

 

Jag bifogar en bild som visar det jag beskrev med cirklarna, så kanske det blir lättare att förstå.

 

 

 

Ännu en relativt gammal (ett halvår) bild. Har så mycket att redigera, men det är kul! Hoppas på att kunna ta en hel del nya bilder snart, äntligen.

 

 

Så, ikväll (natt) öppnade jag äntligen Lightroom igen. Det var flera månader sedan sist. Vilket säger en hel del om hur jag mår nu. Men jag kände att kanske kan jag distrahera mig genom mina bilder, det har ju fungerat förr.

Så jag fick äntligen redigerat bilderna på mina tatueringar som jag gjorde i mitten av augusti (bilderna är tagna några dagar efter dom är gjorda). Tänk att det redan har gått ett halvår!

Jag har visat två mobilbilder innan, men det är ju inte lika kul.

Och så kände jag för att mixtra med färgerna i gråskalan (selective color i gradient map), så alla foton har sina egna nyanser. Ni vet, jag har ju så svårt för att bestämma mig!

 

 

 

 

Jag vet inte om det är pms som spökar, men jag blev så jävla rörd av denna tjejen och de fantastiska saker hon sa. Okej, det hör inte till pms-biten, jag hade gillat det i vilket fall.

Men det sista hon säger fick mig att kämpa för att inte börja lipa. Det var så fint sagt och kändes så genuint och ödmjukt. Och det hon säger är så jävla sant, och viktigt.

Ta en kik, det tar inte många minuter. Och låt oss vara ärliga, 5 minuter av true awesomeness är bra mycket mer värt än det andra du hade planerat att göra (typ scrolla FB, peta dig i näsan, vilket du iof kan göra samtidigt, det är ju valfritt, multitasking liksom, osv), eller hur?