Ja, lite såhär låter min blogg just nu. Men jag kan nog räkna på (mindre än) en hand hur många gånger jag startat datorn den senaste veckan. Det blir mest mobilen bara och från den är det svårt att blogga. Men jag har mycket att berätta, så I'll be back!

 

 

Det känns så ovant att säga att jag mår bra. Bra?! Det är så jävla avlägset. Men de bra dagarna har äntligen varit fler än de dåliga. Det känns helt fantastiskt. Jag minns inte ens sist jag mådde såhär. FAN vad jag är värd det!

 

Postar lite nygamla bilder, som är nyredigerade ^^

 

Efter hundra år så har jag äntligen fått ändrat designen! Så jävla skönt. Är himla stolt över mig själv att jag lyckats med alla koder (ja alltså, kombinerat massa från olika ställen och satt på rätt plats och ändrat dom). Phew!

 

Jag har gjort ett helt nytt Instagramkonto som är öppet för alla. Bilderna i sidomenyn uppdateras direkt jag postar nytt på IG. Ni kan även trycka på Instagramikonen för att komma till mitt konto. Jag kommer ladda upp bilder där allteftersom, men just nu får det vänta lite.

 

Bloglovin'-ikon fixad också!

 

Det är säkert massa småfel här och där (sånt som nog mest jag själv stör mig på), bland annat ser det lite konstigt ut vid kommentarerna, men på det stora hela är det nog okej ^^

 

Och så skönt att ha min egna bild i headern.

 

Kanske dags att sova nu då?

Arkiven är inte upplåsta som dom ska, länkar skall bytas ut, desigen fixas till (märkte att bakgrunden försvunnit) och mycket mera.

Ge mig ork!

Direkt efter att jag postade det förra inlägget så var det som om en stor sten släppte från ångesthålan i bröstet.

Alltså, jag har ju pratat med en hel del om hur jag mår, men nu blev det så svart på vitt och jag behövde bara få det ur mig. Sen om någon läser det eller inte spelade noll roll. Fyfan vad skönt.

 

Jag har de senaste dagarna till och med mått bra mycket längre stunder. Bra på ett sätt som jag inte känt på många år.

Lättad. Nya tag. Fina nya och gamla vänner. Löften om en bra framtid (; Det här blir bra.

Insåg precis att jag har absolut ingenting (förutom jobbet, men utöver det) att se fram emot i sommar. Eller längre fram för den delen.

Personen jag ville göra allt (eller ingenting) med finns inte längre i mitt liv.

Varför skall jag städa hemma? Jag får aldrig besök. Jag vill inte (inte när hjärnspökena tar över) ha folk här. Bara en enda person.

Vad är det för idé med att se på film? Det var ju vår grej. Något vi gjorde tillsammans.

Sitta ensam i soffan? Kul.

Sova ensam? Skit.

Inte ha någon att hålla i handen, pussa på, mysa med, berätta allt för (både som pojkvän och bästa vän), skoja med, bråka med, sakna, älska. Det är så fruktansvärt tomt att mitt hjärta snart går sönder.

 

Jag har inte gått ut med det innan, det har helt enkelt varit för jobbigt och dessutom känner jag att ingen annan har något med det att göra. Men jag och J gick skilda vägar för lite mer än två månader sen (orkade inte räkna längre efter en månad). Det är det jobbigaste jag någonsin genomlidit. Jag har gått igenom många separationer, men aldrig likt denna. Kanske för att ingen ville att det skulle ta slut.

Jag trodde att det skulle kännas lättare nu, men det gör fortfarande lika apont och jag grinar varje dag. Har ont i hjärtat varje dag. Saknar varje dag. Är arg varje dag. Har ångest varje dag.

 

Jag hatar att vara så "fäst" vid en enda person. För det är ju precis detta som väntar vid en separation. Hela min värld rasar och jag står kvar med ingenting.

Jag vill inte inse att han går vidare. Att han kanske inte är lika ledsen längre som jag (jag vet inte) är.

Rädslan att plötsligt se honom med någon annan.

 

Jag står verkligen helt still och vet inte hur jag skall kunna gå framåt. Det var ju han som var mitt största stöd. Min allra bästa vän och älskare. Nu är allt totalt meningslöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Låt mig få gå vidare..