Det är riktigt jobbigt att må såhär. Att vara kroniskt trött, att aldrig ha någon energi, att aldrig känna sig riktigt glad, att känna sig ensam trots att man är i ett rum fullt av människor, att veta att utan tabletterna går jag under, att ett "normalt" liv är så långt borta. Allt mörker bara förvärrar allt. Jag får inget gjort. Efter tre timmars jobb är jag helt slutkörd, knappt det klarar jag av liksom. En tjänst på 25%.
Sover jag inte (om det nu kan klassas som sömn, med mardrömmar/jobbiga drömmar precis hela natten och att vakna varje timma...) sitter jag bara framför datorn. Och gör vadå? Ingenting. Eller så är jag med pojkvännen.
Jag får inte städat hemma, inte läst några böcker, inte umgås med några vänner (nästan alla är ju borta nu), ingenting. Och allt blir en ond cirkel som får mig att må ännu sämre.

Men det är ju bara jag som kan göra något åt det. Bara att just nu är det så svårt. Jag vet liksom inte hur. Orkar inte ta tag i det.
Att lida av psykisk ohälsa är verkligen fruktansvärt jobbigt. Just nu jobbigare än på länge. Annars brukar jag kunna hantera det någorlunda. Tror jag? Jag vet inte, minns inte. Allt suddas ut och det är nuet som tar över. Just idag vill jag bara släppa allt. Gråta och skrika, sova tills det försvinner.
Imorgon blir det kanske bättre. I vilket fall så vet jag att jag måste göra något åt det, igen. Dagar som dessa vet jag det. Imorgon kommer jag säkert känna annorlunda.

Åh. Ibland känner jag mig som en tvär tonåring. Men jag är 26 år. Borde jag inte kunna hantera saker bättre?